Rastarizz

You think I’d leave your side baby?
You know me better than that
You think I’d leave down when your down on your knees?
I wouldn’t do that

I’ll do you right when your wrong
I—–ohhh, ohhh

If only you could see into me

oh, when your cold
I’ll be there to hold you tight to me
When your on the outside baby and you can’t get in
I will show you, your so much better than you know
When your lost, when your alone and you can’t get back again
I will find you darling I’ll bring you home

If you want to cry
I am here to dry your eyes
and in no time you’ll be fine

You think I’d leave your side baby
You know me better than that
You think I’d leave you down when your down on your kness
I wouldn’t do that

I’ll do you right when your wrong
I—–I, ohhhh, ohhh

If only you could see into me

Oh when your cold
I’ll be there
To hold you tight to me
Oh when your alone
I’l be there by your side baby

En vacker sång som beskriver det jag vill ha, äkta kärlek med känslorna på rätta stället, samhörighet och där jag får vara svag, slippa att alltid vara den starka. Vill ge mig hän den starka kraft som kärleken bär med sig på både gott och ont. Någonstans inom mig finns den person jag en gång minns som trodde på att kärleken övervinner allt. Nu är allting annorlunda, har så svårt att visa mig sårbar och låta känslorna styra, jag stänger hellre inne vad jag känner och blir kall och svårt att veta vad jag allra innerst känner. Rädslor styr istället. De jag älskar lämnar och saknaden är ibland för stor att bära med sig….Vill älska igen men vet inte om jag kan…om man inte kan älska sig själv ärligt och genuint hur ska jag kunna ge kärlek till någon annan?

Destruktivt självjag som inte vågar eller vill känna efter vad jag innerst känner och vill ha, det är jag i ett nötskal. Men någonstans måste man våga lite för att få det man faktiskt kan få. Allting kommer inte till en på naturlig väg utan ibland behöver jag kämpa för eller emot mina känslor. Alltför ofta styrs jag av mina rädslor och flyr så fort det blir jobbigt, hatar när jag gör så men instinktivt gör jag det ändå…jag klarar inte av att ta emot kärlek av andra när tillfället finns rakt framför mig, ibland undrar jag hur mycket som jag förtränger undan från tidigare år som gör att jag inte längre kan se när andra vill mig väl…om jag inte ens kan ge mig själv chansen att älska mig själv hur ska jag ens kunna förstå när någon annan ser mig på ett älskvärt sätt. Jag fortsätter fly och förtränga bort chansen till lycka och kanske att älska igen! Vet inte ens om jag vill det, just nu är livet okomplicerat och enkelt, varför blir det så omständigt när starka känslor kommer in i bilden?

Jag vill inte bli bränd på kärleken igen även om jag inte vet utgången är det bättre att fly. Livet är enklare så och jag kan fortsätta som jag gör idag utan att allt ställs på sin spets och vänder upp och ner på allting.

Våga och vinn låter så enkelt i teorin men är så mycket svårare i teorin!

Va fasen, sluta träng in i mitt inre och konfrontera mina rädslor (fast jag gillar det och är exakt det jag behöver). I allt för många år har jag flytt, flytt från alla starka känslor och fokuserat på den enkla vägen, inte för djupa känslor utan man skrapar på ytligheten och får inte den där nära relationen där det går rakt in i hjärtat och man blir förbannad för att det händer, frågan är om det ens går att styra över? Två alternativ finns! Antingen fly som alltid eller faktiskt gå nära och våga lite, vad är det värsta som kan hända? En klok kvinna sa till mig att det är alltid svårt att vara objektiv i sitt eget liv och se vad som är bäst för mig är inte allltid det enklaste.

Jag vill gå min egen väg, stark och stolt, huvudet högt och prägla mitt liv efter mina prefenser, sträva efter mina mål, allting ändrades i år, jag valde livet istället för en destruktiv tanke som har följt mig hela livet och vill satsa fullt på allting jag alltid har velat göra. Jag står mig själv närmast och kommer alltid göra vilket gör att jag vill känna att jag är stolt över mig själv, att jag har åstadkommit något bra i livet enligt mina mått, absolut inte enligt andra! Jag har inte ens nått till 10% utan finns så mycket mer och livet e bara lovley.

Det är svårt att sätta ord på känslor man upplever och beskriva dem i sin helhet, kan man någonsin känna eller sätta sig in i hur andra upplever sorg, lycka eller andra starka känslor. Den enda jag kan utgå ifrån är mig själv och verkligen känna efter i mitt inre och hur jag reagerar på vissa känslor. Idag uppfylls jag av förväntan och nyfikenhet som blandas av “fjärilar i magen” som inte vill lägga sig riktigt, ett fånigt smil sprider sig enkelt över mig så fort telefonen piper, blossande kinder och förväntan växer sig stark inombords…..livet känns helt plötsligt väldigt enkelt och okomplicerat, nyfiken på vad som kommer hända, ingen rädsla eller tveksamhet, bara naturligt och härligt. Kan det vara så att jag håller på att bli förälskad eller den rätta frågan är nog hellre tillåter jag mig att falla på riktigt utan att sätta upp massa hårda murar som är svåra att komma över? Jag letar inte ursäkter eller fel eller stänger av det jag känner utan välkomnar känslan hjärtligt…

Livet går i djupa dalar och höga toppar, och det här året har varit året jag har väntat på så länge, försökt förtränga och glömma på alla sätt jag har kunnat men har alltid resulterat i samma sorgsna tankar och rädlsan för att möta ödesdagen där jag var tvungen att göra ett livsavgörande beslut för min framtid. Den dagen har passerat och konstigt nog var jag så lugn och tillfreds när jag trodde att reaktionen skulle vara att jag faller ihop på golvet, gråter hysteriskt och märker att jag inte klarar att resa mig upp och fortsätta kämpa livet igenom men någonstans har jag försonats med både tankar och accepterat min egna existens där livet fortsätter trevande, osäkert men med en tro på att jag kommer känna genuin lycka någon dag framöver. För att blicka framåt behöver man lägga det förflutna bakom sig, inte låta sig själv styras av gamla löften som man har lovat sig själv, det är okej att ändra sig och välja en väg som faktiskt kan vara det jag söker och som ger en skön känsla inombords att jag är på rätt spår…har under lång tid varit en orolig själv som inte har hittat det raka spåret utan tagit alldeles för många omvägar och beslut jag inte har varit helt nöjd med vilket i sin tur ger irritation över att jag borde ha vetat bättre och varit lite mindre velig utan beslutsam och veta vad jag vill med mitt liv…

Det finns en del punkter som sakta men säkert smälter in och som kommer resultera i toppenbeslut för mig, jag kan redan känna i kroppen att det är “rätt” beslut, det gäller bara att bestämma sig på riktigt, inifrån, gå på intution att detta är rätt, det är då man gör de bästa besluten……….

Uppskatta det som är bra i livet? Är lättare sagt än gjort, ofta fokuserar jag på det som är jobbigt och kör fast i mina egna tankar, det jag vill är att känna glädje och inre trygghet men hur kan man göra det när sorgen och den förlorade kärleken fortfarande är så stark längst in i själen, önskar mest av allt att livet vore annorlunda och inte så smärtsamt. Det sägs att det är läkande att gråta och visst är det så men ändå händer det mig så sällan, jag håller hellre sorgen och smärtan inombords och gråter med hjärtat och visar det inte utåt men ibland går det inte hålla tillbaka. Idag känner jag mig lugnare och mer tillfreds än gårdagen som fylldes av ett skört hjärta som inte klarade av mer utan grät öppet och innerligt. Och jag vet varför, hösten är alltid en tuff tid på året som jag helst vill sova bort, glömma och förtränga, önska att saker aldrig hänt och bara få vara oförstörd i mitt inre istället för att präglas av stor sorg som aldrig tycks läka även om det är det jag önskar mest just nu. Det som finns är en trasig och skör själ som blöder inifrån och utåt och inser att det glada skrattande barnet som en gång fanns har bleknat totalt och ersatts av tvivel och en ständig kamp mot alla rädslor, hur blir man genuint lycklig? Den trygga världen som barndomen borde präglas av har aldrig funnits för mig, där man kan bara vara barn och inte behöva se eller beröras av trygghetens hemska baksidor.

Aldrig trodde jag att det jag fick utstå som liten skulle påverka livet i så stor grad och de omedvetna val jag har gjort och aldrig förstått varför. Jag tror inte på att tiden läker alla sår för jag vet att det inte gör det, vissa perioder gör man blir mer påmind vilket gör att det känns som det var igår men sanningen är att 25 år har gått i år sen min trygghet försvann ner i den mörka jorden och jag blev ensam kvar, fylld med absolut inga känslor eller sorg utan bara ett tomrum och som att världen stod stilla. När Lisa berättade att jag inte ens grät på min egen mors begravning blev jag rädd, för jag kommer inte ens ihåg det men är inte förvånad alls eftersom det inte var verkligt för mig alls, att i den vita smyckade kistan låg min trygghet som skulle skydda mig från allt ont, hur kunde detta vara min verklighet?

 jag minns den vita rosen jag höll i min hand som sa farväl när den seglade ner på graven och jag förstod att jag aldrig skulle få träffa henne igen, det enda jag ville var att skrika högt, gråta och släppa ut all sorg jag kände men istället föll inte ens en tår utan jag var bara tom inombords, en mardröm som jag bara ville vakna från men verkligheten låg framför mig, kall och livlös, i det ögonblicket önskade jag att jag aldrig hade blivit född, varför sätta en människa till världen om verklighet är så pass grym mot ett oskyldigt barn.

Här börjar mina tankar om att människor sviker på det värsta tänkbara sätt, och för att skydda mig mot detta i framtiden vänder jag dessa människor ryggen istället för att gå nära och inse att även jag är värd att älskas även om jag ibland inte ens tycker om mig själv utan dömer mig hårt och har svårt att ta andras vänlighet och genuina omtänksamhet som någonting äkta, de kommer ju ändå att försvinna och lämna mig…

Sanningen är den att jag har sett det på fel sätt, det är inte människorna som sviker utan det är livet som sviker och det kan man inte styra över. Sorg och glädje är delar av verkligheten och det går inte tränga undan utan det man kan göra för att klara sig igenom är att gå igenom känslan och bära med sig de minnena man har och vårda dem ömt tätt inne i hjärtat, det finns alltid en plats för kärlek till dem man har mist och älskat..

Det sägs att bränt barn skyr elden och det är vad jag om och om igen upplever och går igenom, varför bränna sig och få märken som aldrig försvinner och inte kan läkas? Mitt liv kan uppfattas av andra som relativt okomplicerat och med ett postivit bemötande men innerst inne är det så mycket kaos och ouppklarade känslor som jag helst vill lägga locket på för det finns alldeles för mycket smärtsamma minnen som är fastetsade i kroppen och allra längst in i mitt hjärta att det känns som jag skulle kunna gå sönder och aldrig resa mig igen om jag tillät mig att känna efter för djupt, hur kunde allting bli så fel när det enda jag önskade var ett enkelt och okomplicerat liv men blev allt annat än just det.

jag förundras av människor som går från klarhet till klarhet och som går igenom omvälvande livsproblem som starkare människor utan att drabbas av bitterhet och fler rädslor att brottas med. De bearbetar problemen, släpper dem, går vidare och blickar framåt.

Jag har stora minnesluckor under min barndom och jag vet inte varför men plötsligt har jag kommit i situationer som aktiverar saker jag har blockerat bort under min tid som barn och jag kan inte tyda eller förstå vad det egentligen handlar om. Vad råkade jag ut för när jag förlorade tilliten till vuxna människor? Barn skall vara skyddade och känna trygghet i sina föräldrar men någostans försvann det för mig, och jag kommer ihåg den dag när jag stängde av mina känslor och insåg hur grym världen kan vara och jag var mitt i den och jag kände hur jag dog inombords, en fruktansvärd upplevelse som inte kan beskrivas med ord, mer än att meningen med allting ifrågasätts, varför går vissa genom livet och ser mening medans andra får kämpa för att hålla sig flytande och inte mista gnistan till glädje, när det är precis på gräsen till vad man klarar av…och någonstans på vägen försvinner man själv som människa, smärtan inombords tar över och bilden man har av sig själv är så svag att det inte är möjligt att ta emot andras goda gärningar eller kärlek.

Eller är det bara att acceptera livet för vad det är och lära sig att ingenting är enkelt??

Kaos, total blackout, flykt, ständigt tänkande och analyserande, vad kommer hända är tankar och beteenden som kan uppkomma när människor trampar in i ens liv som man inte har räknat med och påverkar ens inre starkt. Flera som jag är säkert mycket duktiga på att ignoera de känslor man upplever istället för att lyssna på dem, man ignoerar livet dessutom! Varför ska man fly och gå emot vad man egentligen vill med livet, är det inte dags att använda känslorna som en vägvisare i livet. Det bottnar dock i att självkänslan är stabil och inte känslostormande, är jag värdig och tycker jag ens om mig själv som jag är, den person jag visar utåt för andra är inte samma som jag upplever. Tänk att självkänslan kan vara så otrolig färskvara, ibland på topp och ibland totalbotten. Det är först när man ställs inför vägval och måste göra aktiva val som man märker hur det är med självkänslan. Jag har alltid haft låg självkänsla och har under perioder jobbat hårt för att “höja” den och det fungerar väldigt bra men det är verkligen en färskvara. Så många faktorer avgör för att man “skall må bra” inombords. Jag måste kunna tycka om och älska mig själv för att andra skall göra detsamma!

Our deepest fear…

Our deepest fear is
not that we are inadequate.
Our deepest fear is
that we are powerful beyond measure.
It is our light, not our darkness,
that most frightens us.
We ask ourselves,
Who am I to be brilliant, gorgeous,
talented and fabulous?
Actually, who are you not to be?
You are a child of God.
Your playing small doesn’t serve the world.
There’s nothing enlightened about
shrinking so that other people
won’t feel insecure around you.
You were born to make manifest
the Glory of God that is within you.
It’s not just in some of us; it’s in everyone.
And as we let our own light shine,
we unconsciously give other people
permission to do the same.
As we’re liberated from our own fear,
our presence automatically liberates others

Att det skall vara så svårt att tillåta sig framgång på ett sant sätt, där jag kan tillåta mig själv att vara lycklig och tillfredsställd på alla plan men det handlar om träning och åter träning och en positiv inställning till detta jordeliv. Jag har så svårt att se mig som framgångsrik inom olika områden i livet, arbete, kärlek, vara viktig för andra, någon som månar om andra och vill dem väl, människor har så olika syn på vad meningen med livet är och jag vet att det ändras med tiden över vad som är viktigt just för mig och idag kan jag känna att jag vågar, vill och kan göra precis det jag känner att jag vill göra men samtidigt krävs det att man kan tro på sig själv ärligt.

Hur gör man för att uppnå äkta lycka? Jag tänker ofta på hur mitt livsöde har påverkat mig negativt under många år, det var inte förrän jag kom i kontakt med en klok kvinna som mina ögon öppnades och jag kunde se saker mer klart men mina tidigare tankar om hur mitt liv kommer at vara är svåra att bryta. I oktober i år är det 25 år sen mamma gick bort och jag blir förundrad över hur fort tiden går men ändå inte. Jag har format mitt liv efter rädslor och valt bort vissa delar som jag idag kan uppleva att jag borde ha konfronterat tidigare istället för att stå här idag och inse att jag borde ha handlat annorlunda. Men livet blir inte alla gånger som man hade tänkt sig, vilket kanske är tur det också. Tänk dock på att förändring är aldrig fel oavsett var du står i livet.

Våga göra annorlunda än vad du hade tänkt dig!

En ärlig människa ser sin egenmäktighet. Hur hon har styrt och ställt över andras liv, dömt och fördömt både sig själv och andra.

Motgångar får vissa människor att bryta samman, andra att överträffa sig själv.

Är du låst i nån form av kontrollbeteende? Hur det visar sig är väldigt olika men beteenden man kan uppleva för att vilja ha kontroll är misstänksamhet, intolerans, ansvarstagande för andras behov, girighet, krävande, beräknande eller svartsjuk bara för att nämna några.

Varför måste vi ha totalkontroll?

Till vis del gör det verkligheten mindre skrämmande och att kontrollera yttre faktorer ger en känsla av tillfällig trygghet där man hoppas att kontrollen är en garanti för att inget förutsatt ska hända. Människor är livrädda för vad som händer om man släpper på sitt kontrollbeteende och de stunder i livet man är otrygghet är det lätt att försöka kontrollera en liten del i sitt liv, skapar en känsla av makt. Vi vill ha ett område som vi kontrollererar helt och där ingen kan bestämma över oss! Intressant är att ju mer kontroll man strävar efter är desto mer ångest skapar det inför livet. Men hur gör man istället om man upptäcker att man präglas att ha kontroll över allting i sitt liv, det är inte ens möjligt?

Stressande att inte ha kontroll!

Kontroll handlar om rädslan för att verkligheten är föränderlig, det går inte gardera sig mot vad som kommer att hända men ändå hamnar vi i situationer där vi måste konfrontera rädslor som inte är bearbetade och det är otroligt stressande framförallt när man inte riktigt kan sätta fingret på vad det som kör igång gamla rädslor. Nyligen har gamla rädslor kommit till ytan men vet ännu inte riktigt vilka. jag vet med mig att jag har blockerat ut många situationer från min barndom och vissa delar är helt blanka, inga minnen under flera år men försöker lägga pusslet för att få en helhet av mitt liv men vet inte i vilken ände jag skall börja riktigt…Det finns en människa i min närhet som väcker gamla känslor och minnen till liv även om jag fortfarande har blockerat bort dem. Påminner om en tid som jag inte minns eftersom det innehåller mycket smärta men jag känner att jag inte vill fly bort utan gå närmare och ta reda på varför jag reagerar så starkt i närheten av ett liv som jag själv vill ha men inte tillåter mig att skapa. Det står så klart, jag försakar och tränger bort det som betyder mest i livet, människor i ens liv som står nära och betyder allting, familjen som står upp för varandra i vått och torrt men jag väljer bort detta, har gjort i många år, rädsla att råka ut för samma sak som jag upplevde som barn, skulle aldrig kunna utsätta ett barn för samma sak som jag har haft, men jag kan inte förutse framtiden och utgå ifrån att det kommer bli på ett visst sätt, det är mina rädslor som styr mig!

Verkligheten är föränderlig

och genom att försöka kontrollera den blir det helt omvänd effekt än man hoppas. Kontroll kan upplevas som säkerhet och skydd mot oönskade förändringar men kom ihåg att kontroll kan aldrig lösa den bakomliggande otryggheten, den måste komma ärligt inifrån och även om jag vill kunna kontrollera vad som skall hända är det omöjligt - vi kan inte styra över framtiden, totalkontroll i sitt liv skapar mest en falsk trygghet i våra liv vilket gör att vi glömmer av att leva

Det vi kan göra är att försöka leva i nuet

och njuta av stunden och ögonblicket även om det kan tyckas svårt, många lägger alldeles för mycket tid på att försöka kontrollera sådant som är utanför vår kontroll. Det viktigaste i livet är att skapa trygghet på det sätt jag kan genom även om verkligheten är okontrollerbar!

Usch, hela dagen har jag haft en gnagande oro i magen om att det är något jag behöver besluta mig om som jag redan har tänkt över under en längre tid men idag var det ganska klart och helt naturligt vad jag behöver göra. Bryta det gamla för att kunna starta nytt. Det är verkligen så, först när man släpper taget om det gamla kan man se saker i ett nytt ljus.

Jag är inte överförtjust i mitt beslut men vet att det är det enda rätt och på sätt och vis även dags att blicka framåt istället för bakåt. Det går inte hålla kvar vid gamla saker för länge, förr eller senare är man tvungen att gå vidare. Det handlar inte om någon relation utan något som ger mig trygghet och är en fast punkt, har varit det under många år eller så har jag tvunget behållt stugan för affektionsvärde och något jag aldrig skulle drömma om att göra mig av med men det känns annorlunda idag. Många minnen och framförallt jobbiga sådana är etsade där, ser inte glädjen med det även om jag många gånger försöker. En tanke med god grund där man väger för och nackdelar brukar resultera i ett beslut som man är nöjd med även om jag inte har försonats riktigt med hur jag känner men o andra sidan behöver jag inte bestämma mig precis nu, det gör ingenting om det dröjer ett år eller två.

Något som är svårtillgängligt idag är att få tiden att räcka till till allt man vill göra och när tiden inte finns måste man göra prioriteringar på ett eller annat sätt. Att låsa sig i gamla invanda mönster eller beteenden är aldrig bra, det är nyttigt att se saker från nya perspektiv ibland och på så sätt lära sig att agera på ett annat sätt än man är van vid och det är irriterande jobbigt ibland men ändå en nödvändighet kan jag tycka.

Trygghet skall inte komma den materiella vägen utan man behöver få trygghet inifrån sig själv. Just nu känner jag mig en otrolig svacka, många tankar som behöver komma till ett beslut inom en ganska snar framtid. Är trött på att påbörja saker och inte slutföra dem så istället har jag upptäckt att jag gör allt för att just slutföra alla projekt jag påbörjar vilket är en otrolig sten som släpper från hjärtat vilket även gör att jag når dit jag vill. Slutföra saker innebär att gå vidare, man står inte och stampar kvar på samma plats utan rör sig framåt. Jag drivs mot ett mål hela tiden och slutför saker, för att sedan skapa nya vägar att gå och fokus kan ligga på nya spännande projekt. Fler människor borde sträva mot att slutföra saker istället för att göra dem halvfärdiga, dels känner man sig stolt över sig själv men även att man upplever en känsla av lätthet att inte behöva fundera och begrunda sådant som ligger och släpar efter. Struktur och målmedvetenhet är goda egenskaper som går att träna upp!