smyger sig sakta under mitt skinn och jag ryser i hela kroppen…hoppas till gud att jag har fel men ibland kommer den där otäcka känslan att något hemskt kommer att hända. Jag har känt det förut och då har det alltid slagit in och nu smyger sig den hemska känslan närmare och närmare in i mitt skinn. Jag låtsas inte om det och försöker att stänga det ute men jag känner på mig att något hemskt kommer att hända. Vill inte känna så här eller att någon nära mig rycks bort hastigt igen…men tror det är oundvikligt.

En kväll som denna önskar jag att det finns skyddsänglar som vakar över oss alla och gör allt för att fånga vår uppmärksamhet och vill skydda oss från allt ont. I änglarnas värld skadas ingen  och genom att älska, känna kärlek och respekt för oss själv och våra medmänniskor kan vi leva i harmoni med änglarna. Jag hoppas inte att vi är ensamma i universum att det inte är någon inbillning utan att det finns någon som vakar över oss…

Att vara snäll mot hjärtat och sin egen själ är det nyckeln till ett hälsosamt liv? Jag tror det och försöker att ge mitt hjärta kärlek från mig själv för att ett skadat hjärta behöver hjälp på vägen.  Jag vill läka och bli starkare än jag varit tidigare, och på något sätt tror jag det är fullt möjligt. Det sägs att man lär av sina misstag och går starkare därifrån och jag hoppas det är sant.

Nytt år innebär ute med gammalt som inte är bra för mig och vips är jag tillbaka till 2005 fast den här gången lite annorlunda. Jag vill och kommer städa bort dåliga saker för mig, satsa på goda saker, det goda som livet har. Jag vill inte begränsas eller låta någon begränsa mig. Ofta är magkänslan den rätta och den bör ingen människa betvivla utan mer se magkänslan som en vägvisare. De bästa besluten har jag gjort när jag har lyssnat till min magkänsla och kommer även göra så framöver. Endast jag skall besluta om mitt liv, ingen annan.

En människa som styrs av goda gärningar och vill andra människor väl kan ibland komma i en fas i livet som gör att detta inte är möjligt, livskris eller ett oharmoniskt liv exempelvis. Vem har påstått att allting skall vara enkelt? Framöver kommer jag följa mitt hjärtas inre röst och vårda det ömt. För många törnar och elaka ord sätter djupa spår och är svåra att sudda ut. Ibland är det svårt att vara sann mot sig själv……önskar jag var starkare och hade skyddat mig själv lite bättre än vad jag har gjort.

Hittade en dikt på nätet som fick mig att tänka till, vi ser alltid världen och andra människor från våra egna ögon och glömmer bort andra människors känslor och vad de ser. Tänkvärd dikt….

öppnas nya….Fast är det så enkelt i verkligheten? jag älskade, förlorade och kvar blev ett brustet hjärta som på något vis är starkare än tidigare? Min drömvärld överensstämmer inte med verkligheten och det gör mig lite smått förbannad emellanåt, jag vill möta ärliga människor som inte utnyttjar för egen vinnings skull men tyvärr är det ett vanligt förekommande problem och det går emot så mycket mot min egen person och det jag tror på. Jag vill tro gott om alla men gång på gång blir jag överbevisad om motsatsen så med andra ord lever jag inte i den verklighet som är runt omkring mig…utan en perfekt värld som jag vill leva i…men som inte finns…

En man sa till mig för någon vecka sen att jag är naiv och jag kan inget annat än att hålla med även om jag inte ser det som nåt negativt att tro gott om de flesta men kanske inte alltid ska vara så blåögd utan att ta människor för vad de är och se rakt igenom vad de går för istället för att hoppas på en förändring som aldrig kommer ske. Blir så trött på att jag aldrig lär mig att människor är som de är och kommer inte ändras även om jag ibland ser potentialen, antar att det är min naiva sida

Vardagen fylls allt mer av stress och man känner att tiden inte räcker till. Varför kan det inte vara 48 timmar på ett dygn istället för 24?Om jag gör vissa saker så kanske jag hinner med detta också..hmm….vi jagar tiden hela tiden men ändå räcker den inte till.Jag vägrar att börja stressa igen och känna hjärtat pumpa hårt och huvudet värker hårt, jag glömmer av vad jag nyss gjorde och sa…osåå glömde jag ju det också.

Dags att ta kontroll över det som skapar stress!!!

Här är några knep för att slippa stressa igenom vardagen och som tar hand om ditt stackars hjärta.

1. Stanna upp en stund och andas lungt, iaktta dina känslor utifrån dig själv

2. Slappna nu av och flytta all kraft till ditt kära hjärta, försök att andas genom hjärtat och håll fokus kring hjärtat en kort stund.

3. Tänk på något som gör dig genuint glad, någon gång när du kände dig extra stark och harmonisk och försök att stanna kvar i din känslan några minuter.

4. Låt känslan sprida sig i kroppen, ungefär som solens strålar, värme och ljus ska sprida sig genom hela kroppen, fötterna, hjärtat, dina kärl, ja varenda cell i kroppen.. Stanna kvar och känn känslan genuint genom hela dig.

5. Fokusera nu på den situation eller person som fick dig frusterad, arg och ur balans och fråga ditt hjärta vad du behöver veta eller göra. Ditt hjärta kommer ge dig ett ärligt svar.

6. Lyssna på svaret ditt hjärta gav dig och tacka för hjälpen.

Denna övning fungerar väldigt bra för mig även om det kräver en del träning för att detta skall fungera fullt ut. Men vem orkar gå omkring och vara frusterad på människors dumhet, inskränkthet eller fördomar. Lev ditt liv som du själv vill och respektera dina medmänniskors olikheter. Du behöver inte gilla det men vi behöver acceptera att vi människor är otroligt olika!

Vart går gränsen för vad man klarar av egentligen? Många människor klarar mer än de tror, ibland är det bra att släppa fram de känslor man bär inom sig och våga ge sig hän att gråta ut ordentligt, det är läkande för själen och inte så farligt alls. Glöm inte att omge dig av människor som älskar dig precis som du är, med både fel och brister. Vänskap och kärleksrelationer får alltid törnar men om det är äkta och genuint segrar man alltid!

Vad får människor att vilja vara en bättre människa och hjälpa andra, se till andras välmående utan någon bakomliggande tanke, där man bara gör det för den goda viljans skull? Jag perosnligen tror det handlar mycket om vart man står i livet, om du mår bra inombords och har ett gott hjärta ser man gärna att andra mår bra också och vill hjälpa dem på rätt spår…

Jag vill gärna vara en person som guidar andra rätt, ger av det jag kan utan att vilja få något tillbaka, en osjälvisk gest för att jag inte behöver eller vill vinna något på det.  En god mentor som visar den rätta vägen till det goda utan baktankar utan är en god människa igenom. Någon som jag ser upp till och vill ta efter vad gäller goda värderingar och inställning till livet. Många människor passerar genom en människas liv och vissa sätter djupa spår både på gott och ont. Jag vill komma åt dem som lämnar goda spår och får mig att vilja bli en bättre människa. Hur hittar jag människor som är goda förebilder för mig? Viktigt att komma ihåg att jag utgår från mina egna värderingar och söker mig efter människor som är liknande mig. Jag minns för några år sen när jag var oerhört harmonisk och upplevde ett inre lugn, vid den tidpunkten hade jag flera goda förebilder kring mig som påverkade mig otroligt positvt vilket inte kan utryckas i ord hur mycket detta betydde.

Döm inte andra utifrån dina egna rädslor och förutfattade meningar, det tyder på okunskap och inskränkhet. Alla människor har lika värde oavsett vilken ände i världen vi lever i. Vad gör någon annan bättre än dig exempelvis? Är det personens inställning till sig själv eller betyder status, makt och pengar allt i samhället? Ger hårt arbete framgång och lycka? Vem definierar för mig vad jag behöver och skall göra med mitt eget liv, endast jag kan veta vad som gör mig lycklig och hur jag skall nå till punkten där livet fylls av kärlek och lycka, eller? Ibland blir jag så irriterad på människors småsinthet och avundsjuka, vanligare än man tror men ständigt finns den där.

Jag vill ha tips på människor som gör skilland i samhället och som är riktigt

goda förebilder!!!

Sista oktober är det 12 år sen pappa dog av gulsot och söndersupen lever, minns så väl dagarna på sjukhuset innan han dog, hemskt att se någon dö mitt framför ögonen på en…återigen händer det…och jag kan ingenting göra mer än att stänga av mina känslor helt…när jag helst allt av allt inte vill inse verkligheten, min snälla pappa som alltid älskat sin dotter vet att hans kropp inte klarar många timmar till. Jag kommer ihåg en varm hand som söker min och jag vet att det är sista gången och är tvungen att ställa mig in på ett liv utan någon trygghet alls. Ens föräldrar ska inte dö före sina barn, det hör inte livet till, det är grymt och en verklighet som jag fortfarande lever i.

Mitt vuxna liv i ett nötskal handlar om att inte komma nära i kärleksrelationer för jag klarar inte av det, min partner kommer vara hela min trygghet som jag lägger hela mitt liv i vilket gör mig oerhört sårbar, tänk om den personen också skulle dö, det skulle jag inte klara av…

Likgiltighet, tomhet och avstängd inför känslor är ett resultat som har smygit sig på, sakta men säkert…jag måste överleva….utan att gå under och den enkla utvägen är att inte ”känna” utan bara vara och det är inget liv, det är att låta dagarna gå utan mening och innebörd och det vill jag inte…Jag vill känna glädje och sprudlande tokigheter men det är inte så enkelt alla gånger…

”just gonna stay there and watch me burn, thats alright because i like the way it hurts, just gonna stand there and hear me cry, thats alright because i love the way you lie, the way you lie to me”

-Eminem & Rhianna-

jag la min trygghet i dina händer, tillät mig att älska dig fast allt förnuft sa annorlunda föll jag djupare än jag har gjort på länge. Litade på dina ord som var så förtroendeingivande och äkta, inga spel utan ärligt och genuint i alla fall till en början.

usch känner mig så jävla lurad och förbannad på mig själv att jag litade på dig, trodde på ditt ord helt innerligt utan att tveka och att du sen går bakom ryggen på mig på ett så elakt sätt förstår jag inte. Hur kunde jag missbedöma allting så grovt är något jag inte kan förlåta mig själv för, såg tecknen ganska tidigt men ignorerade dem för jag trodde att du var annorlunda, unik i ditt slag som inte utnyttjade andra för egen vinnings skull. Hur fan kunde jag va så blind! Du fick mig att tvivla så på mig själv och mitt egna värde, det inre som för mig alltid har varit det viktigaste, hur man ser ut är inte allt men du ville göra om mig till något jag aldrig har varit eller kommer bli, kunde du inte bara accepterat mig hur jag är och ser ut.

Det känns som en kniv har skurit upp mitt hjärta och kvar finns bara besvikelse och ett brustet hjärta som hoppades på en annan framtid än den som är nu.  Hatar mig själv att jag har missbedömt allting, jag vet bättre och vet även att jag förtjänar en bättre behandling, att du sårar mig medvetet kan jag inte förstå eller ens tänka den tanken men så är den bittra verkligheten. Man ska aldrig slutas att förvånas över andra människors beteenden.

Det enda jag ville var att ha en nära relation, att älska och bli älskad men någonstans gick det snett på vägen och det som finns kvar är starka smärtsamma känslor och en sårad själ som bara vill glömma men hur går jag vidare och lämnar någon som man älskar.  Jag var villig att gå långt för dig, alltid finnas vid din sida oavsett men att du söker upp andra får mig att tro att allting var en illusion, jag blev utnyttjad och det är inte rättvist.

Vilken känsla är starkast? Kärlek eller hat? eller handlar det om att man blir likgiltig inför starka känslor? Kanske är bättre att inte känna någonting alls, slippa bli sårad och bränd, gå igenom livet som en levande död? Indiret förlorar man tron på mänsklighetens goda sida, att inte vilja andra illa utan man behandlar andra som man själv vill bli behandlad….eller så väljer man helt enkelt bort dåliga relation som inte hjälper en framåt i livet…

Älska, glömma och förlåta? hur gör man det praktiskt, det enda jag vill är att bli lycklig..men just nu känner jag bara tomhet, svek och otroligt arg för att jag tillät mig att bli behandlad på ett sätt som jag aldrig borde ha gått med på från början…..

Önskar jag kunde känna mig mer säker på mitt eget värde som människa men just nu stressar jag sönder och det känns som det bara eskalerar, gamla saker gör sig påminnt och jag kommer allt närmare något jag inte kan hantera. Vad gör man? Ta tag i det riktiga problemet är inte så enkelt om man inte kan sätta fingret på vad det är men uppenbarligen återspeglas barndomen i mitt vuxna liv, rädslor som inte är bearbetade, känslan av att bli lämnad kvar, ensam och sorgen som inte kan uttyckas i ord. Den som har älskat och förlorat vet vad det innebär…i mitt fall har de jag älskat mest av alla dött, lämnat mig i ensamhet och ett tomrum som ingen kan fylla även om vissa har försökt. Det spelar ingen roll om det är en god gärning från djupet av hjärtat, omtänksamhet och kärlek eftersom människor lämnar spår, ett avtryck som andra inte kan fylla även om det är i djupaste välmening att bry sig och visa omtanke för någon man bryr sig om.

Hur kunde livet blir så fyllt av rädslor och situationer som är svåra att bemästra? Min dåliga självkänsla gör att jag inte varken kan eller vill ta för mig av livets alla glädjeämnen, jag begränsar mig och sluter mig innåt i mig själv när jag egentligen inte ens behöver det, vilket gör att jag kommer ta upp mitt skrivande här igen, vet att det är längesen och har märkt av hur mycket det ger att kunna skriva av sig tankar och funderingar och få lite feedback av några trogna läsare..Det uppskattas verkligen

Människor behandlar sina problem väldigt olika och mitt sätt är att skriva av vad jag känner, det ger både lugn och lättnad vilket är något jag verkligen behöver just nu..