Rastarizz

när någon dör…

kan du känna smärtan som bryter dig i tusen bitar när du står öga mot öga med någon som dras ifrån dig. Snabbt som blixten träffas man av en smärta som inte kan förklaras utan världen rasar totalt samman och det finns ingen verklighet, bara en ond dröm som man vill vakna ifrån. Hur återhämtar man sig från någon man håller nära och älskar?  Har du någonsin drömt att du faller och plötsligt tar det stopp, du faller platt mot ett betongblock och kroppen upplever en smärta som inte finns i denna värld. Allting blir svart och man befinner sig i en dimma, ett svagt ljus som bara blir mörkare ju längre du går, var är ljuset? Det finns inget, utan hela livets existens ställs mot sin spets och man undrar vad meningen med livet är.

Någon som inte har gått igenom att en nära människa dör har ingen aning om vilka känslor som uppstår i kroppen, man går sönder bokstavligt och önskar att man vaknar upp ur denna hemska verklighet men det är inte möjligt utan skräcken växer sig fast, ens egen dödlighet blir påtaglig vilket den i vanliga fall aldrig är. Jag ger inte min kropp de bästa förutsättningar för ett bra liv utan missbrukar den med jämna mellanrum och döden är långt borta för mig själv även om jag har upplevt bortgång på nära håll, både mamma och pappa finns inte längre i livet men det är en del av min verklighet och något som jag nu kan leva med utan att gå under helt. Men tiden närmast när de gick bort tänkte man att ska livet verkligen vara så här tufft och hårt? Hjärtat slutar att slå, det står still och man lever i ett vakkum där ingenting är viktigt utan sorgen och ilskan är det mest påtagliga.

Hur kan ni lämna mig ensam och svika mig är något jag har bärt med mig genom många år vilket i sin tur har gjort att många av mina relationer har resulterat i “när” mina pojkvänner ska lämna mig inte “om” men problemet har jag sett ur helt fel vinkel. Mina föräldrar har inte svikit mig utan det är livet som har gjort det, en olycka och missbruk har resulterat i dreas bortgång och det är ingenting jag har kunnat styra över. Så många gånger jag har känt ansvar för min fars missbruk av alkohol, att om jag bara flyttade hem skulle allting ordna sig men tyvärr fungerar det inte så. Alkholism är en sjukdom och ingenting som jag kan påvekra om han inte vill men samtidigt känner jag skuld för mitt beteende genom tonåren, grymna elakheter och känslan av att vara oviktig för en av de viktigaste människorna i mitt liv även om jag vet att inte var så men som litet barn fick jag vara den vuxna och ta hand om min egna förälder.

Vetskapen att aldrig mer kunna få träffa dem igen får mitt hjärta att sluta fungera, stänga av all sorg jag upplever eftersom jag vet att jag aldrig mer kommer att kunna lägga min hand på deras fysiska kropp och veta att de finns där för mig när jag behöver dem, eller rättare sagt jag vill ha dem i mitt liv, en trygghet som är villkorslös och för evigt? Ingenting är för evigt, livet är skört och tillfälligt, människor dras bort när vi minst anar det och man ovärderar livet efter efter ens egna livserfarenheter och inser att tryggheten man trodde man hade försvinner så oerhört snabbt, allting man trodde inte kunde hända händer. Men samtidigt inser man livet sakta men säkert går vidare och präglas av ens egna rädslor att våga vara någon för nära igen, tänk om dom också rycks bort? Min verkighet är annorlunda mot andras och jag måste leva i min “verklighet” även om jag inte gillar det. Väljer jag aktivt bort människor som är viktiga för att jag är rädd att förlora dem?

Svaret är både ja och nej, det fungerar inte att man styrs av sina rädslor för vad som “komma skall” utan man behöver möta livet realistiskt och vara sig själv närmast samtidigt som andra människor i ens närhet skall vara dem man tycker om och älskar villkorslöst och finns där när de behöver dem, äkta kärlek hur def inerar man det?

Ens egen inställning till verkligheten tror jag påverkar mycket, jag har lärt mig att vara stark men även se livet för vad det är, med både sorg och glädje för det både delar förekommer vare sig man vill eller inte. Men jag tror att båda ingredienserna behöver förekomma för att man ska uppskatta de goda och underbara stunderna i livet och jag vet att jag är en rastlös själ som ofta söker mig till det okända med överasskningar för att uppleva det oväntade och härliga í mitt liv.  Se livet från den positiva sidan är något jag väljer, jag vägrar att göra mig till ett offer där jag tycker synd om mig själv och utnyttjar människor för min egen vinning och mitt egna dåliga samvete. Det är endast jag som själv som kan åstadkomma min personliga utveckling och visualisera mitt liv, ingen annan.

Positivt tänkande och tro på den goda människan är något som alltid har funnits inom mig och jag hoppas att jag inte har fel, men flertalet människor behöver ta ansvar för sig själva och sina egna handlingar och bemötand emot andra människor. Sluta tycka synd om er själva, ta makten över ert eget liv och försök hitta glädjen och meninge med livet. Det är för kort för att förstora minimala problem

Life can be wonderful if u just let it be as good as it can be!