Rastarizz

Att vara en god förebild är något fler människor borde sträva efter och framförallt göra goda gärningar för andra. Fenoment  och budskapet i filmen “pay it forward” handlar om människans goda och höja sig högre, hjälpa andra som står på livets sista stup, en hjälpande hand när det behövs som bäst, och som jag tror lätt glöms bort i ett egocentrerat samhälle, vart tog medkänslan vägen? Sprid kärlek och visa att du bryr dig om andra när de som mest behöver det, man kan aldrig visa tillräckligt med omtänksamhet för andra. Dock handlar det nog mycket om att vara medveten om att “se” när andra inte klarar att ta sig över hinder som för dem verkar omöjliga.

Vissa människor klampar in med dunder och brak, förändrar ditt synsätt och väcker en medmänsklighet som man inte har för alla. Se igenom fasaden, den starka, hårda yta som är enkel att visa upp inför andra, och du ser en sårad själ som skriker efter kärlek och närhet. Om du själv har levt livets hårda väg vet man hur betydelsefullt det kan vara om en oväntad vänlig människa plötsligt förändrar dina utsikter för livet.  Någon som själv har varit på helvetets botten och får dig att inse att livet är värt att ge en andra chans, låt andra människor komma dig nära, blotta sig för främmande kan ibland ge både insikt och perspektiv på livets aspekter.

Jag har haft turen att behålla en viktig människa i mitt liv som jag trodde skulle försvinna lika snabbt som han kom in i mitt liv. Rädslan för att förlora har istället gå över till något annat, en sorts trygghet och idesprutare som i många avseenden liknar mig, samtidigt som vi skiljer oss åt på viktiga plan. Mina erfarenheter och upplevelser är till bara för mig, däremot kan jag relatera till flera situationer som jag känner igen så otroligt väl och på så sätt förstå smärtan denna människa känner och upplever. Smärta har varit något jag har undvikit i så stor mån det är möjligt, jag hatar att gråta och känna mig sårbar och utelämnad men insett att smärta precis som glädje ingår i livet vare sig man tycker om det eller inte. Vem har sagt att saker och ting är enkelt? Livet är hårt och tufft ibland men det är hur man hanterar jobbiga situationer som präglar hur man tar sig igenom saker i livet.

Det är så enkelt att se alla “problem” som finns i ens eget liv istället för att fokusera på det man verkligen har och vara tacksam för det. Finns så många gånger jag har velat lägga mig ner och skrika rakt ut att jag orkar inte längre, livet är orättvist och jag orkar inte vara stark längre och vem orkar vara så himla positiv hela tiden! Den enda jag skadar genom destruktivt beteende är mig själv, ingen annan. Fick en kommentar för ett tag sen om att jag var stark som person och att denna människa undrade hur jag kunde vara så stark jämt? Problemet är att hon ser min yta och inte den djupa sorg som så djupt gömmer sig i mitt innersta och jag vill inget hellre än att det ska försvinna. Sanningen är att det är min verklighet och jag måste göra vad jag kan för att överleva och må bra. Det hjälper inte att lägga sig ner och tycka synd om sig själv, till vilken nytta? Varför ska jag inte unna mig alla de underbara stunder och ögonblick som livet har att erbjuda, jag vet att de finns och jag kan inte uppleva dem sant om jag tar fram all min negativa energi och stöter den på andra. De kommer automatiskt dra sig undan eftersom jag själv har sett det! NÄ, postivt tänkande och tacksamhet för det jag har runtomkring mig bör fokus ligga på och glädjas åt detta. Visst styrs mitt liv många gånger av djupt rotade rädslor och att jag ganska enkelt kan fega ur i flera olika situationer men man kan skapa förändring om man är medveten om vilka negativa sidor man plockar fram hos sig själv när man känner sig osäker och hotad på något sätt.

Självkänslan är oerhört vacklande och vem orkar bli avvisad? Bättre att vika undan och gömma sig? Absolut inte, konfrontera det du är rädd för, i ALLA situationer vilket kommer medföra personlig utveckling och en styrka som växer sig stark inifrån!

Jag är tacksam för att jag får vara frisk och har en kropp som bär mig, underbara vänner som är värd sin vikt i guld stundtals, mina nära som jag tyvärr träffar för sällan men vet att den villkorslösa kärleken finns där och en öppen famn om livet är tufft stundtals. Att vara tacksam för viktiga saker är svårt, det är enklare att känna vad jag saknar och har gjort i så oerhört många år. Om jag fick, kunde, och önskade med hela mitt hjärta skulle allting se annorlunda ut men jag måste acceptera den verklighet som är, vare sig jag tycker om den eller inte.

Acceptans är nyckeln till att gå vidare och rikta in sig på framtiden istället för att leva kvar i det förflutna och tankar som “om inte”  “tänk om” men det är önsketänkande och inte verklighet. Det är enklare att drömma sig bort och slippa ta tag i den verkliga världen. Fly och önska att saker är som jag vill och innerst inne vill men jag måste acceptera livets grymheter och inse att det även kan hända mig och inte bara alla andra.

Livet sviker på det allra grymmaste sätt och rycker bort all trygghet som någonsin har funnits och kvar står ett tomt skal som undrar vad som hände! Hur kan man acceptera och gå vidare och inte styras av hemskheter som man har råkat ut för?