Hjärnspöken
Varför är det så svårt att släppa in människor på livet, nära och ärligt? Jag skapar ett liv som jag egentligen inte vill ha, det jag frukar mest är det jag lever med, försakar och stöter bort det jag vill ha, kan inte förmå mig att känna att jag är värd det, saker jag länge har förträngt eller rättare sagt blockerat bort från tiden som liten kommer allt starkare upp till ytan och jag kan inte andas, händelser från tiden som barn som jag inte kommer ihåg vill fram, få svar och är det så att tiden är mogen? Situationer man ställs inför kan väcka gamla minnen till liv, ett spår av det förflutna som behöver bearbetas och gå igenom. Jag undrar hur mycket jag har blockerat bort eftersom det känns som ett helt hav av förtryckta minnen kommer upp till ytan nu som jag behöver ta itu med
jag försakar det jag egentligen vill ha, bättre fly än att gå närma, så har det varit under väldigt många år men nu ser jag det mer tydligt än förr, flykt har fungerat förut men nu inser jag bara att det är mig själv som jag gör illa och genom att skjuta problemen långt långt fram behöver jag inte tänka på det utan vardagen fungerar alldeles utmärkt ändå men någonstans skapar jag ett liv där jag känner att jag förbjuder mig själv att få vara lycklig, tänk att man kan ställa så idiotiska krav på sig själv.
Hjärnspöken
finns det alldeles för många och jag vet att jag ser många scenarion från fel synvinkel men fortfarande är det mina rädslor som styr många av mina handlingar.
Tack för ditt fina inlägg på bloggen.
Jag förstår dig, jag är som du, försöker att glömma och ta ‘bort’ saker som inte fungerar för att på så sätt skydda mig.
Men jag har förstått att varje del jag inte bearbetar av min historia hindrar mig att leva fullt ut, hindrar mig att bli den människa jag var tänkt. Sen kanske jag inte kommer kunna hindra alla hjärnspöken, men jag är också så att jag försöker skydda mig, istället för att leva.
Det går sakta och långsamt framåt, och när jag blir lite extra ledsen brukar jag tänka:
“Jag har iallafall förmågan att känna det som känns inom mig, och modet att ha insikten om vad som är fel”. Inte alla får den gåvan
Var rädd om dig, du är värdefull
Kram, Ji
Det kommer nog bli lite inlägg nu framöver, finns mkt i bagaget känner jag
Du har alldeles rätt, bearbetar man inte jobbiga saker blir det problematiskt att leva fullt ut och inse att man kan faktiskt få vara lycklig om man tillåter sig det. Bättre att ta itu med saker när de kommer upp istället för att tränga bort det, har jag gjort alldeles för många år och det bubblar upp till ytan nu så jag har en del o möta..plockar fram…förträngda minnen..och smärtsamma känslor bara uppenbarar sig, kan även vara att hösten och vintern närmar sig, har alltid varit den värsta tiden på året, framförallt oktober och december, önskar jag slapp dem..blir alltid små deprimerad då och tänker alldeles för mycket…
Tack för dina varma ord J…
Tack så mycket