Våra djupaste rädslor
Kaos, total blackout, flykt, ständigt tänkande och analyserande, vad kommer hända är tankar och beteenden som kan uppkomma när människor trampar in i ens liv som man inte har räknat med och påverkar ens inre starkt. Flera som jag är säkert mycket duktiga på att ignoera de känslor man upplever istället för att lyssna på dem, man ignoerar livet dessutom! Varför ska man fly och gå emot vad man egentligen vill med livet, är det inte dags att använda känslorna som en vägvisare i livet. Det bottnar dock i att självkänslan är stabil och inte känslostormande, är jag värdig och tycker jag ens om mig själv som jag är, den person jag visar utåt för andra är inte samma som jag upplever. Tänk att självkänslan kan vara så otrolig färskvara, ibland på topp och ibland totalbotten. Det är först när man ställs inför vägval och måste göra aktiva val som man märker hur det är med självkänslan. Jag har alltid haft låg självkänsla och har under perioder jobbat hårt för att “höja” den och det fungerar väldigt bra men det är verkligen en färskvara. Så många faktorer avgör för att man “skall må bra” inombords. Jag måste kunna tycka om och älska mig själv för att andra skall göra detsamma!
Our deepest fear…
Our deepest fear is
not that we are inadequate.
Our deepest fear is
that we are powerful beyond measure.
It is our light, not our darkness,
that most frightens us.
We ask ourselves,
Who am I to be brilliant, gorgeous,
talented and fabulous?
Actually, who are you not to be?
You are a child of God.
Your playing small doesn’t serve the world.
There’s nothing enlightened about
shrinking so that other people
won’t feel insecure around you.
You were born to make manifest
the Glory of God that is within you.
It’s not just in some of us; it’s in everyone.
And as we let our own light shine,
we unconsciously give other people
permission to do the same.
As we’re liberated from our own fear,
our presence automatically liberates others
Marianne Williamson 1952
Att det skall vara så svårt att tillåta sig framgång på ett sant sätt, där jag kan tillåta mig själv att vara lycklig och tillfredsställd på alla plan men det handlar om träning och åter träning och en positiv inställning till detta jordeliv. Jag har så svårt att se mig som framgångsrik inom olika områden i livet, arbete, kärlek, vara viktig för andra, någon som månar om andra och vill dem väl, människor har så olika syn på vad meningen med livet är och jag vet att det ändras med tiden över vad som är viktigt just för mig och idag kan jag känna att jag vågar, vill och kan göra precis det jag känner att jag vill göra men samtidigt krävs det att man kan tro på sig själv ärligt.
Hur gör man för att uppnå äkta lycka? Jag tänker ofta på hur mitt livsöde har påverkat mig negativt under många år, det var inte förrän jag kom i kontakt med en klok kvinna som mina ögon öppnades och jag kunde se saker mer klart men mina tidigare tankar om hur mitt liv kommer at vara är svåra att bryta. I oktober i år är det 25 år sen mamma gick bort och jag blir förundrad över hur fort tiden går men ändå inte. Jag har format mitt liv efter rädslor och valt bort vissa delar som jag idag kan uppleva att jag borde ha konfronterat tidigare istället för att stå här idag och inse att jag borde ha handlat annorlunda. Men livet blir inte alla gånger som man hade tänkt sig, vilket kanske är tur det också. Tänk dock på att förändring är aldrig fel oavsett var du står i livet.
Våga göra annorlunda än vad du hade tänkt dig!
Tack för din jättefins kommentar på min sida. Jag känner mig ‘klar’ med mina föräldrar, jag fick säga det jag ville, även om jag inte ‘hann’ säga det jag ville till min pappa så är jag i acceptans med det. Jag tror han vet det ändå
men har inte Nelson Mandela skrivit det där talet en gång också?
Om att vår djupaste rädsla är vår fullkomlighet, vårt ljus!?
Iallafall, du skriver så vackert, även om jag intekunde koncentrera mig på hela din text, eftersom jag ska göra mig iordning för jobbdag i morgon.
Jag tycekr det svåraste är att inse att jag är begränsad. Jag har levt mitt liv som till för andra, så jag är inte van att ta hand om mig själ och se mina egna gränser.
Kram och tack att du finns
Ji