Rastarizz

Det sägs att bränt barn skyr elden och det är vad jag om och om igen upplever och går igenom, varför bränna sig och få märken som aldrig försvinner och inte kan läkas? Mitt liv kan uppfattas av andra som relativt okomplicerat och med ett postivit bemötande men innerst inne är det så mycket kaos och ouppklarade känslor som jag helst vill lägga locket på för det finns alldeles för mycket smärtsamma minnen som är fastetsade i kroppen och allra längst in i mitt hjärta att det känns som jag skulle kunna gå sönder och aldrig resa mig igen om jag tillät mig att känna efter för djupt, hur kunde allting bli så fel när det enda jag önskade var ett enkelt och okomplicerat liv men blev allt annat än just det.

jag förundras av människor som går från klarhet till klarhet och som går igenom omvälvande livsproblem som starkare människor utan att drabbas av bitterhet och fler rädslor att brottas med. De bearbetar problemen, släpper dem, går vidare och blickar framåt.

Jag har stora minnesluckor under min barndom och jag vet inte varför men plötsligt har jag kommit i situationer som aktiverar saker jag har blockerat bort under min tid som barn och jag kan inte tyda eller förstå vad det egentligen handlar om. Vad råkade jag ut för när jag förlorade tilliten till vuxna människor? Barn skall vara skyddade och känna trygghet i sina föräldrar men någostans försvann det för mig, och jag kommer ihåg den dag när jag stängde av mina känslor och insåg hur grym världen kan vara och jag var mitt i den och jag kände hur jag dog inombords, en fruktansvärd upplevelse som inte kan beskrivas med ord, mer än att meningen med allting ifrågasätts, varför går vissa genom livet och ser mening medans andra får kämpa för att hålla sig flytande och inte mista gnistan till glädje, när det är precis på gräsen till vad man klarar av…och någonstans på vägen försvinner man själv som människa, smärtan inombords tar över och bilden man har av sig själv är så svag att det inte är möjligt att ta emot andras goda gärningar eller kärlek.

Eller är det bara att acceptera livet för vad det är och lära sig att ingenting är enkelt??