Rastarizz

Destruktivt självjag som inte vågar eller vill känna efter vad jag innerst känner och vill ha, det är jag i ett nötskal. Men någonstans måste man våga lite för att få det man faktiskt kan få. Allting kommer inte till en på naturlig väg utan ibland behöver jag kämpa för eller emot mina känslor. Alltför ofta styrs jag av mina rädslor och flyr så fort det blir jobbigt, hatar när jag gör så men instinktivt gör jag det ändå…jag klarar inte av att ta emot kärlek av andra när tillfället finns rakt framför mig, ibland undrar jag hur mycket som jag förtränger undan från tidigare år som gör att jag inte längre kan se när andra vill mig väl…om jag inte ens kan ge mig själv chansen att älska mig själv hur ska jag ens kunna förstå när någon annan ser mig på ett älskvärt sätt. Jag fortsätter fly och förtränga bort chansen till lycka och kanske att älska igen! Vet inte ens om jag vill det, just nu är livet okomplicerat och enkelt, varför blir det så omständigt när starka känslor kommer in i bilden?

Jag vill inte bli bränd på kärleken igen även om jag inte vet utgången är det bättre att fly. Livet är enklare så och jag kan fortsätta som jag gör idag utan att allt ställs på sin spets och vänder upp och ner på allting.

Våga och vinn låter så enkelt i teorin men är så mycket svårare i teorin!